Språk är intressanta och de är viktiga, vi ska kunna kommunicera, byta tankar. Det gjorde jag tillsammans med en amerikan en gång, en diplomat som varit stationerad i Sverige. Han talade svenska men bättre finska och placerades på ambassaden i Helsingfors. Det var no problems
med tankeutbytet men blev lite konstigt när han började tala om ”keltajuuri”, ”sänvetsi”, ”äpyli”, ”käsliini” och ”skruutraiveri”. Hans föräldrar hade, i början av 1900-talet, lämnat Evijärvi respektive Storkyrå, emigrerat till USA och bosatt sig i Ohiostaden Ashtabula vid Lake Erie. Där växte min samtalspartner upp. Jag gifte mig med honom.
Min första resa till svärmor blev minnesrik. Jag var där en vecka men kände hur min finska förändrades ”painpai” vilket också mitt namn gjorde. Det blev”Parpa” men det var ”oorait”
för jag hade landat mitt i mina f.d. landsmäns tungomål ”fingliskan”. ”Loijerin” jag var gift med var ”juustu” språket men höll sig till engelska medan jag sög i mig fingliskan.. Det var inte svårt. Bokstaven B saknas, ersätts med P, S finns inte framför konsonant och ordsluten har ofta I som i ”hänketsi”. Stadens ”ÄshtäbjUlä” uttalade jag åt pipan och har konsekvent övergått till ASTAPULA, med tonviken på första stavelsen som sig bör på finska. I staden fanns också emigranter från andra länder men man höll en viss distans till dem enligt ”Sumperin misis” som ”vörkka på hospitaali”. Det var ingen skillnad om de var solbrända eller normalt mörka i nyllet, de var ”mustat”. Punkt. Jag lärde mig enstaka ord men det var svårt med hela meningar som ”Äiti pussasi peipipukia kitsistä petiruumaan”, ett praktexempel där ”mamma skuffade barnvagnen från köket till sovrummet.” Litet svårt var det för mig när gamla svärmor behövde hjälp och bad mig hämta tofflorna från badrummet med ”Parpa, hae lipesit tampusta”, alternativt ”paatiruumasta”. Jag var inte heller precis ”reti” att ”ryykätä” och ha lite ”vörkkiä kitsissä” men jag lyckades hitta ”kräkesit och ”pisketit”, annars hade det blivit ”kriisi vilket dock inte var en kritisk situation utan betydde ”grease”, fett.
Svärfar, som jag aldrig upplevde, bestämde tidigt att hans son bara skulle tala engelska, vara amerikan till 100%. För sonen blev det viktigt med ”kalitsi”och mycket annat men ett liv långt från Astapula. Trots finska gener och 50 år i Norden är han i själen 100% amerikan. Så var det också med hans gamla vänner när jag många år senare hade en konsert, ”proukräämi” i stan. Alla var de amerikaner men med en stor procent av ”di ole kantri” i själen. Jag förstår att mångsysslaren journalisten, essäisten och satirikern Henry Louis Mencken skrev många volymer av ”The American Language, om hur engelska talas i USA. Vi kan vara stolta. Han skrev mångfalt mera om ”Finglish” än om andra motsvarande fenomen.
”Parpa! Ota kaara kraatsista ja aja råssaristååriin, tuo kännipiiriä”! KÄNNIPIIRI! Ha! Mitt i prick!
Se översättningarna nederst
När jag åkte hem efter det sista besöket tog jag med ett par gamla verktyg mycket använda av min byggmästarsvärfar - inte för att använda dem men för att ha dem. De var mina ”tulsut”!
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Litet lexikon: keltajuuri-morot, sänvetsi-sandwich, äpyli-äpple, käsliini-gasolin, skruutraiveri-
skruvmejsel, painpai – by and by, åårait – allright, loijeri – lawyer, juustu – used to, hänketsi -
näsduk, reti ryykätä – färdig att stryka, vörkkiä – arbeta, kräkesit, pisketit – crackers, bicuits
kalitsi – college, kraatsi – garage, råssaristååri – grocerystore, kännipiiri – canned beer
obs! bara ”känni” = fylla
Skriven av: Barbara Helsingius | 10.05.2012 11:27:17
APROPOS PÅSKHARAR
När en människa är ung kan det vara tillåtet att agera litet tanklöst, visdomen kommer senare – om den alls kommer. Varje erfarenhet kan bli till ett minne för livet – förutsatt att man inte fortfarande är tanklös… För många, många år sedan var fäktning min favoritsport, jag hade haft en hel del framgångar. Ett av åren då jag vunnit finska mästerskapet var det speciellt spännande när Helsingfors var värd för de nordiska mästerskapen. Ett par dagar före tävlingarna var jag på landet där ett stånd härliga gula tulpaner slagit ut och så satt där minsann en hare mumsande i sig den ena tulpanen efter den andra. Jag blev upprörd och sprang in efter ett salongsgevär som jag fått av en ”susning” och som jag skjutit till måls med mot en ladugårdsvägg. Men nu gällde det haren eller tulpanerna. Jag siktade noga, såg den skälvande nosen och de blanka ögonen och hur haren försökte sitta alldeles stilla, liksom osynlig. Det fanns inte den minsta chans att jag faktiskt skulle skjuta men, ilsken över att vara så blöthjärtad slängde jag geväret och började till fots jaga haren. Jag snavade och föll, vrickade foten illa och kunde inte deltaga i tävlingarna… Så slutade min jägarkarriär och det var antagligen det som var meningen.
Som bilaga till den här erfarenheten fattar jag inte hur fiffiga, trevliga människor entusiastiskt kan berätta om sina fina upplevelser på jakt i naturen. Tänk att höjdpunkten på en stor upplevels i naturen för så mången är att döda…
För ett par år sedan när vi hade mera snö än i mannaminne var jag som vanligt ”på länk” med min husky Coffee i ”stan”, d.v.s i Esbocivilisationen. Hunden stannade plötsligt och stod blickstilla stirrande på en övergiven tomt. Snön var bländande men där var faktiskt någonting på ett fallfärdigt staket. En hare hade försökt hoppa över staketet men inte fått avstamp i den djupa, mjuka snön. Den hade landat mellan två brutna staketspjälor och fastnat. Coffee bands vid ett träd, jag vadade till midjan i snön, lyckades komma fram, lyfte ner haren från staketet och märkte att den levde men inte kunde röra sig. Med haren i famnen vadade jag tillbaka, fick hjälp av en man som gick efter sin skåpbil och körde oss hem. En timme satt jag i tamburen tillsammans med haren vars ben tydligen förlamats, så andades den 7 gånger med skrik som blev allt svagare och svagare för att till slut tystna. Jag grät men var lycklig över att Coffee hade räddat den och hur många är det som har fått ha en riktig hare i famnen?
På vår tomt, vid ingången till ett naturområde, finns det också faror som räv, mård och bilarna på Västerleden ut från Helsingfors. Än så länge sitter det ändå troget varje kväll, ca. kl. 23, ett tiotal meter från huset, en hare på ett litet bord med havre. Kommer det flere hungriga harar blir det lätt boxningmatch mellan dem, kommer de på sommaren är de välkomna. Här har jag inga gula tulpaner…
Skriven av: Barbara Helsingius | 08.04.2012 07:36:13
Böcker och fullproppade bokhyllor. Åsynen gör att Kulturen sveper in mig i förebrående och omilda omfamningar. Jag känner mig förlägen. Mina hyllor dignar av visor och diktböcker men inga romaner (verkligheten intressantare), memoarer ( e´de´nu sen sant eller bara skryt och skvaller?), ingenting med saftiga avslöjanden (angår inte mig!), deckare (läs tidningarna!). .Hos mig gäller svamp, fåglar och naturen i allmänhet jämte en tjock synonymbok som alltid är till hands och är oundgänglig vid val av de lämpligaste orden. På skoj slog jag upp ”barn” i boken och hittade förstås en massa användbart, det mesta bekant som ”pys, tös, byting, pyre, ”krabat, knatte och klimp” men också annat. Vad sägs om” syrk, glytt, batting och kil?” Dem kan vi använda om vi vill variera kommandoropen och kanske vi då får vår avkomma att helt oväntat lyda i häpnaden över ”tyst glytt”, ” ät din mat, batting” eller ”sov syrk!” Man kan ju också försöka med ”kryp, gli, kläpp, knodd, yngel, rackare”, mitt finlandssvenska favoritord ”gagel” och så fram till ”flåbuse” och ”fanskap” men så långt har vi väl inte ”mage” ( välj kraft, samvete, hjärta, mod) att gå.
I min norska synonymbok finns många användbara namn på avkomman utöver vanliga”gutt” och ”pike” bl.a. ”pjokk, pode, rolling, tulle och avlegger” vilket jag tyckte var konstigt men också vi har ju ordet ”avläggare” för stickling, skott och planta men i sammanhanget finns också ”telning” vilket följs av ”filial och annex!” Det tycker jag är att gå litet för långt men man kan aldrig veta när det gäller norrmän…
Den finska listan är lång och som sig bör med en massa bokstäver och onomatopoetiska svängar som ”tytöntyllerö” (flicktulta), ”pojanpallero” (pojkbyting). ”Piimäsuu” är ett exempel på finska språkets rikedom och möjlighet att, nästan hursomhelst, skapa nya ord. På finska låter det bra men på svenska blir det ”surmjölksmun”och ”mjölkskägg” av ”maitoparta” för bebisar. ”Paitaressu”, d.v.s. ”skjortlasse”, kanske finns i Sverige. Det är, tycker jag, rytmiskt fascinerande och roligt med den långa raden ”nalliainen, ipana, mukula, penska, muoska, vesa, vekara, tenava, penikka, jolppi, kloppi, nulikka och nulkki medan ”lortti”nog låter som någonting alldeles annat. Prova orden med tydlig diktion, den obligatoriska accenten på första stavelsen och, så klart, med ”o” som svenska ”å” och ”u” som svenska ”o”.
Min bok ”Ord för Ord” från 1983 är ett underverk och jag tar lycklig emot den hjälp jag kan få när de små grå cellerna tröttnar. I förbifarten bekänner jag att jag använder rimlexikon vilket somliga anser vara höjden av cerebral ( förståndsmässig ) lättja. De får gärna fortsätta att mumla sig fram genom alfabetet men jag älskar mitt rimlexikon, numera ett lösbladssystem men alltid lika hjälpsamt.
Skriven av: Barbara Helsingius | 23.03.2012 11:20:21
Ni har säkert någon gång funderat över ord och deras betydelse men kanske också på något sätt analyserat ordens nyanser. Hur inverkar orden på dem med vilka ni talar, hur reagerar ni själva när ni blir serverade ord vilkas inre budskap och känsla ni inte är säkra på? Vanliga, vardagliga ord och meningar blandas med ingredienser som kan förändra allt.
Jag tycker det är intressant men har inte själv tålamod och ”djup” att analysera utan njuter hellre av att söka ord vilka skrivna talade och sjungna låter precis lika, t.ex. ”jalusi” = svartsjuka/spjälgardin. Det går bra med slangord som ”klöver”= pengar och ”lager” = akademisk utmärkelse. Men det här var bara en inledning, nu kommer pudelns kärna.
För länge sen när jag hade blivit lovad ett skivkontrakt för min första LP med egna visor åkte jag som vanligt till landet och hade med mig en lång ”jag borde-lista” med allt jag skulle uträtta. Nederst fanns helt lakoniskt uppmaningen”vid regn nya visor” vilket var bra eftersom jag behövde mera musik till skivan. Jag borde ha klippt gräsmattan men skrev ”Jag bör och jag borde”.
I många år har jag sjungit den visan men jag alltid haft en känsla av att alla inte riktigt hänger med vilket jag förstår. Den första krocken med ett obekant, svårt eller finurligt ord bromsar det hela och så sitter den stackars lyssnaren och undrar vad i fridens dar det är jag sjunger.
När det småningom, kanske, klarnar för lyssnaren är det för sent. Med olika visor har jag på det sättet gjort det svårt för både publik och mig själv och därför tycker jag att ni här ska få både texten och musiken, för säkerhets skull. Hoppas ni hänger med.
På Uppsåta åker bärgar jag
halvmogen avsikt i konstgjorda skal,
nödmogna tankekorn krossas,
vardagens kvarnstenar mal.
Och högt över stubben av skördat samvete
virvlar stoftet av allt det jag borde.
Kvar ligger agnar till spefåglars lystmäte,
agnarna ”gör” och ”jag gjorde.”
På Tänkbara marker vandrar jag
sannolikt nedför en hal hypotes,
snavar i hopp med förhinder,
vadar i felslaget gräs.
Och var jag än går mellan skäl och stötesten
ligger grusade hastverk av ”torde”.
Där vid den solklara utvägens dikesren
frodas ”jag bör” och ” jag borde”.
Skriven av: Barbara Helsingius | 14.02.2012 12:14:01
En enkel garderob är en ganska fantasilös nyttoplats medan en stor walk-in-closet kan vara en förtrollad värld som väntar på besök. Är man inte försiktig kan besöket bli långt. Man fastnar vid det man ser, blir nyfiken, försjunker i minnen och glömmer vad man letat efter. En gång för många år sen ville jag forska i garderoben, blev redan i entrén mött av en kraftig ullhund som jag måste följa djupt i dess revir men det var dit jag ville. Det gällde att krypa under kläder jag inte nändes slänga, åla förbi prylar och pinaler utan annat värde än olika stadier av nostalgi, gamla tennisbollar, en illa hoprullad sovsäck, slitna tofflor, trasigt gitarrfodral och ben som hundarna gömt. Där fanns lådor med gratulationer till mitt bröllop ( längesen), skolbetyg ( varnande exempel eller uppmuntran?), mina babyskor ( forntiden), en låda med lotterivinster evigt dömda att vandra vidare och en tom låda som bevis för att ullhundarna käkat upp valda delar av mitt förflutna.
Sista lådan var den som fick mig att stanna kvar och för det är jag glad. Där fanns musikband, radioprogram som jag gjort i början av mitt liv i underhållningsgenren, särskilt tillsammans med en begåvad finsk-amerikan, Allan Minkkinen, en utmärkt gitarrist med fin sångröst. Det var tiden för ”hootenanny”, amerikansk ”folk” som spred sig överallt och som jag föll pladask för när jag, ett par år, var ”over there” som Aslastipendiat. Men allting har sin tid och den tiden tog slut. Allan gifte sig med en finsk flicka, åkte hem och stannade där medan jag hittade en amerikan, åkte samma väg och kom i alla fall tillbaka till Norden. Jag hade inte en tanke på att få musiken överförd i en mera lätthanterlig form. Det var för tidigt.
Många år senare, under en konsertturné i Massachusets, blev jag överraskad när jag såg Allan bland publiken. Det blev ”So nice to see you” och vi gick igenom allt som hänt under 23 år varpå det bar iväg åt var sitt håll. Jag fick adressen på ett kort som jag snart tappade men när jag hittade det i en papperskorg insåg jag att jag inte skulle ge upp fortsatt kontakt. Jag hade skaffat mig en dator och körde ut på Internet letande bland många andra Allan Minkkinen. Jag hittade honom -
i en nekrolog.
Vid det laget hade jag länge haft musiken överförd på CD och Internet hjälpte med det sista kapitlet: i Dubai fanns en musiklärare Minkkinen, Allans syster. Därmed blev allt enkelt. Brev hit och dit och 3 skivor till Leena, Allans fru, som aldrig hade hört sångerna… Tackbrevet kom omgående. ”Det var den bästa gåva jag någonsin fått” skrev Leena, ”jag grät hela dagen!”
Tänk att få en chans att göra någon så glad…och det tog bara 43 år…
Skriven av: Barbara Helsingius | 25.01.2012 12:41:17
Senaste kommentarer