En enkel garderob är en ganska fantasilös nyttoplats medan en stor walk-in-closet kan vara en förtrollad värld som väntar på besök. Är man inte försiktig kan besöket bli långt. Man fastnar vid det man ser, blir nyfiken, försjunker i minnen och glömmer vad man letat efter. En gång för många år sen ville jag forska i garderoben, blev redan i entrén mött av en kraftig ullhund som jag måste följa djupt i dess revir men det var dit jag ville. Det gällde att krypa under kläder jag inte nändes slänga, åla förbi prylar och pinaler utan annat värde än olika stadier av nostalgi, gamla tennisbollar, en illa hoprullad sovsäck, slitna tofflor, trasigt gitarrfodral och ben som hundarna gömt. Där fanns lådor med gratulationer till mitt bröllop ( längesen), skolbetyg ( varnande exempel eller uppmuntran?), mina babyskor ( forntiden), en låda med lotterivinster evigt dömda att vandra vidare och en tom låda som bevis för att ullhundarna käkat upp valda delar av mitt förflutna.

Sista lådan var den som fick mig att stanna kvar och för det är jag glad. Där fanns musikband,  radioprogram som jag gjort i början av mitt liv i underhållningsgenren, särskilt tillsammans med en begåvad finsk-amerikan, Allan Minkkinen, en utmärkt gitarrist med fin sångröst. Det var tiden för ”hootenanny”, amerikansk ”folk” som spred sig överallt och som jag föll pladask för när jag, ett par år, var ”over there” som Aslastipendiat. Men allting har sin tid och den tiden tog slut. Allan gifte sig med en finsk flicka, åkte hem och stannade där medan jag hittade en amerikan, åkte samma väg och kom i alla fall tillbaka till Norden. Jag hade inte en tanke på att få musiken överförd i en mera lätthanterlig form. Det var för tidigt.

Många år senare, under en konsertturné i Massachusets, blev jag överraskad  när jag såg Allan  bland publiken. Det blev ”So nice to see you” och vi gick igenom allt som hänt under 23 år varpå det bar iväg åt var sitt håll. Jag fick adressen på ett kort som jag snart tappade men när jag hittade det i en papperskorg insåg jag att jag inte skulle ge upp fortsatt kontakt. Jag hade skaffat mig en dator och körde ut på Internet letande bland många andra Allan Minkkinen. Jag hittade honom  -

i en nekrolog.

Vid det laget hade jag länge haft musiken överförd på CD och Internet hjälpte med det sista kapitlet: i Dubai fanns en  musiklärare Minkkinen, Allans syster. Därmed blev allt enkelt. Brev hit och dit och 3 skivor till Leena, Allans fru, som aldrig hade hört sångerna… Tackbrevet kom omgående. ”Det var den bästa gåva jag någonsin fått” skrev Leena, ”jag grät hela dagen!”

Tänk att få en chans att göra någon så glad…och det tog bara 43 år…