Ni har säkert någon gång funderat över ord och deras betydelse men kanske också på något sätt analyserat ordens nyanser. Hur inverkar orden på dem med vilka ni talar, hur reagerar ni själva när ni blir serverade ord vilkas inre budskap och känsla ni inte är säkra på? Vanliga, vardagliga ord och meningar blandas med ingredienser som kan förändra allt.

Jag tycker det är intressant men har inte själv tålamod och ”djup” att analysera utan njuter hellre av att söka ord vilka skrivna talade och sjungna låter precis lika, t.ex. ”jalusi” = svartsjuka/spjälgardin. Det går bra med slangord som ”klöver”= pengar och ”lager” =  akademisk utmärkelse. Men det här var bara en inledning, nu kommer pudelns kärna.

För länge sen när jag hade blivit lovad ett skivkontrakt för min första LP med egna visor åkte jag som vanligt till landet och hade med mig en lång ”jag borde-lista” med allt jag skulle uträtta. Nederst fanns helt lakoniskt uppmaningen”vid regn nya visor” vilket var bra  eftersom jag behövde mera musik till skivan. Jag borde ha klippt gräsmattan men skrev ”Jag bör och jag borde”.

I många år har jag sjungit den visan men jag alltid haft en känsla av att alla inte riktigt hänger med vilket jag förstår. Den första krocken med ett obekant, svårt eller finurligt ord bromsar det hela och så sitter den stackars lyssnaren och  undrar vad i fridens dar det är jag sjunger.

När det småningom, kanske,  klarnar för lyssnaren är det för sent. Med olika visor har jag på det sättet gjort det svårt för både publik och mig själv och därför tycker jag att ni här ska få både texten och musiken, för säkerhets skull. Hoppas ni hänger med.

På Uppsåta åker bärgar jag
halvmogen avsikt i konstgjorda skal,
nödmogna tankekorn krossas,
vardagens kvarnstenar mal.
Och högt över stubben av skördat samvete
virvlar stoftet av allt det jag borde.
Kvar ligger agnar till spefåglars lystmäte,
agnarna ”gör” och ”jag gjorde.”

På Tänkbara marker vandrar jag
sannolikt nedför en hal hypotes,
snavar i hopp med förhinder,
vadar i felslaget gräs.
Och var jag än går mellan skäl och stötesten
ligger grusade hastverk av ”torde”.
Där vid den solklara utvägens dikesren
frodas ”jag bör” och ” jag borde”.